Bruno, Bruno, Bruno… inte kan det vara lätt att vara sååå pigg och samtidigt måsta vara instängd i en bur hela dagarna! Men han är minsann påhittig, stålburen har han jobbat hårt med och kan nog snart ta sig ut, och den stora tygburen lyckas han välta lite då och då.
Idag möttes jag av en väldigt glad dvärgpudel när jag kom in genom dörren efter en runda på stan. Buren, ja, den hade han vält…

Den tråkiga burvilan måste han fortsätta med tills oktober. Och fram tills dess är det även koppelrastningar, skritträning och simning som gäller för vår tappre buse. Förra veckan var han hos veterinären som var väldigt positiv, i nuläget ser det ljust ut, det har läkt fint och han är inte haltare än han borde vara efter operationen. Men det kommer ändå att dröja ett bra tag innan vi vet om operationen verkligen har hjälpt. Bara att rehabilitera så bra vi kan och hålla tummarna!

Plaskigt värre, men nog fungerade det allt!

Simträning i  Bodan! Ett handtag i flytvästen och ett lyft i svansen, då simmar han bäst, tips från Strömsholm! Nu har vi en riktigt trött pudel!

Igårkväll kom Bruno hem igen! Äntligen! Trots att han har flera stygn vid ena armbågen, säkert har ont och har en irriterande tratt runt halsen är han precis lika glad som vanligt, pigg och småvild med en ständigt viftande svans, jag kan inte göra annat än att le! Det är allt något alldeles speciellt med min älskade dvägpudel! Nu ska han hållas i stillhet så mycket som det bara går, så den mesta tiden får han spendera i bur, tråkigt som bara den, men nödvändigt.

Artroskopin gick bra för Bruno! Så skönt! Igårkväll var han riktigt ledsen och när jag pratade med min mamma kunde jag höra hur kan grät och gnällde i bakgrunden, huvva, det gjorde ont i hjärtat kan jag lova! Idag har han mått bättre och det känns så otroligt skönt!

Vi har även fått veta att Bruno troligen alltid har haft problem med sina armbågsleder, men att det är först nu när han har blivit äldre som det har börjat märkas. Det har alltså inte enbart uppkommit på grund av agilityn, vilket på sätt och viss känns skönt. Om vi hade opererat honom när han var 5 månader hade han kanske sluppit alla problem, men att leta efter ledskador är väl det sista man gör på en sjövild dvärgpudelvalp!
När man tänker efter är det helt otroligt att han har kunnat gå så långt i agilityn, att han under några år var en av de bästa pudlarna i Sverige och att han har kvalat till SM flera gånger, trots att han alltid har haft en skada i leden! Men agility har ju alltid varit det bästa han vet och alla vet väl att med en stor dos vilja kan man komma långt!

Det som väntar framöver för herr Bruno är en lång vila och rehabilitering. Till att börja med blir det 4 veckor med stenhård vila! Inget bus, inget hoppande och koppelrastning. Han kommer att ha sååå tråkigt, men under tiden får vi hålla tummarna att operationen har gett resultat så att han så småningom kan busa mycket mer!

Bruno, Bruno, Bruno…. rackarhunden nummer ett!

Igår kväll bakade mamma bullar (redan nu kan ni väl gissa vad som kommer att hända). Jag satt i mitt rum och jobbade med en logga till kursen jag läser medan mamma sprang iväg till en kompis för att hämta pärlsocker….
Jag var oventande om att bullarna låg på jäsning på köksbordet och att Herr Bruno så klart hade upptäckt dom!

Av någon anledning gick jag in i köket, och det var ju en himla tur! På kökssoffan stod Bruno med en bulle i munnen och med 9 stycke bullpapper spridda runtom sig!
Min lilla pudel hade allså tryckt i sig 9 stycken ogräddade bullar! Inte bra! När jästen jäser i magen bildas nämligen alkohol som gör hunden berusad, stackarn!

Jag ringde distriktsveterinären som gav tipset att ge honom senap och salt för att få honom att kräkas. Efter 30 minuter hade han fortfarande inte kräkts och samtidgt snackade jag med Matilda på MSN som skrämde upp mig hur farligt det kan vara om hundar inte kräks efter att de har fått salt.

Jag ringde till distriktsvterinären igen som tyckte att vi skulle ge honom kräkmedel, så att han verkligen skulle kräksa. Jag och mamma hoppade i bilen och körde mot Ersmark, där veterinärens befann sig, för att Bruno skulle få kräkmedlet.
Han fick en spruta med medlet och typ 10 sekunder senare kräktes han en massa. Huvva, det var så hemskt att se honom, benen bar honom knappt och han mådde verligen jätteilla. Stackars lilla älskde pudel!

Även om det var jätteotrevligt att se honom så där, så var det skönt att veta att vi inte behövde oroa oss för jästen och salten, som skulle kunna göra mer skada!

Idag har han varit lite tagen, men på morgonpromenaden var han ändå rätt pigg och glad och viftade på svansen som vanligt! Han är verkligen en liten kämpe!

Världens bästa lilla rackarpude!

Tidigt i morse bar det av mot Öjebyns Djursjukhus där Bruno hade en tid hos sjukgymnasten. Idag var det tredje gången för honom där, men första gången som jag följde med så det var väldigt spännande att få lära sig vad vi ska träna och att få höra vilka framsteg han hade gjort sedan förra gången.

Sjukgymnasten verkar väldigt duktig och det känns så skönt så tryggt att han verkligen ska kollas igenom ordentligt nu innan vi ska börja tävla igen. Idag har han fått promenera i vattentrask (där hade han tydligen gjort stora framsteg sedan förra gången), fått massage, laserbehandling runt skadan i bogen och stretching.
Just nu tror jag inte att vi kommer att kunna tävla i början av sommaren, men enligt sjukgymnasten finns det fortfarande hopp om årets SM. Jag är rätt säker att det inte blir något SM för oss ändå, men det känns fantastiskt att hon tror att han kan vara ”fit for fight” så snart!

Nästa tisdag ska vi dit igen och fram tills dess ska vi skritta 2*15 minuter per dag med tygndmanschetterna på frambenen. Jag bokade dessutom en dubbeltid nästa vecka så att Harry ska få följa med också. Han känns fortfarande inte helt fräsh och vi får se vad hon har att säga om honom. Håll tummarna!

Nu: middagsdags. Första palten på 7 månader. Gott!

På sistone har Bruno känts lite småhalt framtill och efter gung-kraschen i Drängsmark förra veckan har han verkat sämre och deppigare. Med tanke på att Bruno är den typen av hund som kan galoppera en hel skogsrunda på tre ben (hände då mamma inte märkte att ena frambenet var fast i halsbandet, han galopperade lite konstigt men var lika glad som vanligt) så oroar det mig när han faktist visar tecken att han inte är helt fräsh.

Idag fick vi en tid hos Zedig, dit Harry ofta får gå. Det visade sig att Bruno var sned i ryggen, nacken och bogen och när jag berättade om hans krasch tyckte Zedig att det inte alls var konstigt att nacken var så låst.  Att nacken var låst ska också ha gjort att han har fått ont i huvudet, så det förklarar ju varför han har varit så deppig.

Zedig var väldigt positiv till att han ska bli bra nu och ser inga problem med att tävla nästa helg. Så jag känner mig positiv nu också! Det blir koppelrastning veckan ut och jag håller tummarna att få se en icke haltande vovve på promenaderna framöver! Och framför allt en glad vovve!

Världens bästa Bruno!

Förra veckan tog vi ett nytt urinprov, som visade att Bruno fortfarande hade bakterier (trots en antibiotikakur) Dessa skulle skickas på odling och analyseras så att Bruno skulle få rätt antibiotika och bli kvitt de jäkla bakterierna!

Eftersom det tar ett tag att få resultaten fick vi ändå tävla i helgen och skulle börja ta antibiotika igen i veckan. Detta gjorde så klart att jag strök tankarna om att åka till Umeå, Nordmaling och SM. Värst kändes det att vi skulle missa SM, som vi har kämpat för att kvala!

Efter helgens tävling kändes det ännu värre, Bruno var ju inte bara tillbaka till hans vanliga form, utan kändes nästan ännu snabbare, hur skulle det kunna komma sig om han inte mår helt bra?

Men idag har vi fått resultaten som visar att det fanns inga bakterier! Hur det kan komma sig vet jag inte, men det skiter jag i! Bruno är frisk och jag är så sjukt glad! Min älskade vovve ska få fortsätta ha roligt på banorna resten av sommaren och vi kommer att ge järnet på SM!

Att ha flera hundar är väldigt roligt på många sätt… men om man har otur innebär det fler veterinärbesök också.

På sistone känns det som om det hela tiden har varit nåt, är det inte Jack kliande eller Harrys rygg som spökar, så är det nåt annat. Nu var det Brunos tur att beöka veterinären. Stackars Bruno har fått utslag i en ”armhåla” som kliar och börjar se ”fula” ut och idag hade jag äntligen tid att åka till veterinären på lunchen/hålet med honom för att kolla upp det. Till att börja med ska jag bada honom med ett schampo som ska hjälpa mot hudinfektioner och om det inte har blivit bättre innom några dagar så blir det antibiotika, så nu är det bara att hålla alla tummar att det ska bli bättre, för om han går på antibiotika blir det inget Happis!

Usch, vad jag blir less! Jag vill inget hellre än att ha friska hundar, jag kan hellre vara sjuk själv!
Men men, egentligen ska jag inte klaga, jag ska vara tacksam att det inte är något värre och vara glad för all tid jag får med mina älskade vovvar!

Nu måste jag ta och dra mig mot skolan igen! Vi har en lektion kvar och det är miljöpolitik där vi har redovisning i tvärgrupp och fika… känns inte så ansträningande!

Senare ikväll ska vi på konsert på Anderstorp och bland annat titta på Sandra!